laregofkarpeoäfj

hopplösheten. när den är stor nog att kunna övervinna alla andra känslor.
frustration.
jag vill inte mer.
vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta mig till för DET FINNS FUCKING INGET JAG KAN GÖRA FÖR ATT FÅ DETTA ATT FÖRSVINNA.

varför vill jag bara skriva här när jag är destruktiv? endast i de tillfällena jag maniskt klickar mig in här.

här är jag igen

3:e dagen sängliggandes och jag vill bara kunna springa härifrån. ut ut och långt bort vill jag kunna springa. men det går ju inte. jag är fast här.
det kanske inte gör så mycket.
för jag mår bra. jag mår jättebra. egentligen. om jag tänker bort det jävla knät som har förstört så mycket men som ändå har fört med sig så mycket gott. var hade jag varit annars? har ingen aning. men det är lugnt att jag inte vet för jag är nöjd. nöjd med det jag har och hur det har blivit och hur det kommer att bli. är tacksam och glad. alltid. det syns inte på mig va? nej. men det är jag. det behöver liksom inte alltid synas. det är okej. men jag ska bli bättre på kommunikation, jag lovar pappa jag lovar och jag ska visa mer tacksamhet för det gör jag inte och det är nog det värsta. vet ni ens att jag är tacksam över huvud taget? jag vet inte om ni vet det men jag ska försöka bli bättre på det. jag lovar.
det enda jobbiga i livet just nu:
- skriva ett brev till pappa från botten av mitt hjärta men har inte ens börjat. ska börja snart. inte än. har inte reflekterat så mycket över hur jag egentligen känner för det är ju lättare att förtränga. det jobbigaste är ju att läsa upp det. gråter redan nu på tanken av det. men det kommer bli så mycket bättre när det är gjort så det ska göras.
- plugga och göra mina två uppgifter till genusvetenskapen. undrar verkligen hur de kommer att bli för jag är så fruktansvärt långt bak men det är okej för allt löser ju sig alltid så det kommer väl även detta göra. eller hur?
- svara vänner på alla sociala medier och sms osv. jag vill inte. har blivit så anti. men det måste ju göras för annars är det ju något som är fel liksom och det är inte accepterat av personen på den andra sidan så det är bara att fortsätta och vara inne i spindelnätet som jag skapat själv och som jag nu bara måste fortsätta driva på.

det här blev ju text.
var så konfunderad över vad jag skulle skriva när första tangenten trycktes ner men tankarna löste ju det på egen hand.

same old story

är så trött på mig själv. alltså sådär fan-vad-jag-är-tråkig-måste-ändra-på-mig-själv typ av tråkig. sådär så att jag frågar mig själv hur någon i hela världen kan finna mig intressant eller ens vilja spendera tid med mig. sådär trött på mig själv att jag undrar varför jag finns på sociala medier över huvud taget. herregud. ta bort min instagram twitter facebook alltalltallt för vem bryr sig om mig överhuvudtaget inte ens jag gör det. ändrar framtidsplan ungefär varje kvart. står mellan:
att ta körkort inom en vecka o om jag inte gör det så får jag väl ta det i höst om jag bor hemma då. har liksom klarat 1 av 2 steg. godkänd på teorin, ska jag bara slänga bort det provet? får jag nog göra. tycker lite synd om mamma. inte ens jag som betalar det.
att när jag o johanna är på resande fot i europa så kommer vi hitta något revolutionerande vi vill göra. alternativt att vi bara hittar en stad vi trivs i, och lägenhet och jobb utefter det. och sen så bara stannar vi där.
bo i malmö i höst & plugga distanskurser o säsonga i alperna en HEL säsong. skaffa jobb både i malmö o i alperna då.
okej det är nog mina dilemman so far.
kapade en tråd som varit hängande i en vecka nu idag. mejlade och ska ej bo i en fyrabarnsfamilj i ett år. provade det i två veckor nu och skulle ha åkt tillbaka om tre dagar och fortsatt men det tog slut där, är så glad för att jag provade men det var ju inte riktigt nått för mig detdär. är inte riktigt i familjelivet i 18 års ålder. är förövrigt mer än någonsin osäker på ifall jag vill ha barn alls. men iallafall, eftersom den dörren stängdes så har jag hela kommande år ledig.
och för tillfället är jag i lisboa! lissabon för den icke internationella typen. med min kära vän truls och vi har haft fem asbra dagar och nu när vi kommer till de sista två så får jag ju såklart 40 graders feber. började störa mig på honom på allt han gjorde imorse o tänkte väl att vi nu har spenderat för mycket tid tillsammans men det va nog bara febern som spökade.
vet inte vad det är med mig själv, mitt destruktiva tänkande dvs, men det är väl när jag är svag fysiskt så blir jag svag mentalt och börjar tänka konstanta nedvärderande tankar om mig själv.
det får mig att undra om jag ens har utvecklats personligt äver huvud taget. ifall jag har kommit någonstans de senaste åren. behöver en terapeut.
och varför jag vill försvinna från sociala medier är för att jag vill ta bort all onödig tråkig meningslös info om mig själv. vill gå in i mig själv när jag får dessa tankar, avskärma mig från alla människor som inte är mina närmsta, närmsta. bara vara hemma. börja på grejer hemma. sluta festa. känner att jag lämnar ut mig själv för mycket när jag är överallt o träffar alla hit o dit i malmö osv, känner att jag är för genomskinlig. känner mig så jävla ocool och bara jättepatetisk när jag är sådär jävla extrovert.
vill börja leva i celibat o vara omöjlig att få, både fysiskt och psykiskt.