laregofkarpeoäfj

hopplösheten. när den är stor nog att kunna övervinna alla andra känslor.
frustration.
jag vill inte mer.
vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta mig till för DET FINNS FUCKING INGET JAG KAN GÖRA FÖR ATT FÅ DETTA ATT FÖRSVINNA.

varför vill jag bara skriva här när jag är destruktiv? endast i de tillfällena jag maniskt klickar mig in här.

här är jag igen

3:e dagen sängliggandes och jag vill bara kunna springa härifrån. ut ut och långt bort vill jag kunna springa. men det går ju inte. jag är fast här.
det kanske inte gör så mycket.
för jag mår bra. jag mår jättebra. egentligen. om jag tänker bort det jävla knät som har förstört så mycket men som ändå har fört med sig så mycket gott. var hade jag varit annars? har ingen aning. men det är lugnt att jag inte vet för jag är nöjd. nöjd med det jag har och hur det har blivit och hur det kommer att bli. är tacksam och glad. alltid. det syns inte på mig va? nej. men det är jag. det behöver liksom inte alltid synas. det är okej. men jag ska bli bättre på kommunikation, jag lovar pappa jag lovar och jag ska visa mer tacksamhet för det gör jag inte och det är nog det värsta. vet ni ens att jag är tacksam över huvud taget? jag vet inte om ni vet det men jag ska försöka bli bättre på det. jag lovar.
det enda jobbiga i livet just nu:
- skriva ett brev till pappa från botten av mitt hjärta men har inte ens börjat. ska börja snart. inte än. har inte reflekterat så mycket över hur jag egentligen känner för det är ju lättare att förtränga. det jobbigaste är ju att läsa upp det. gråter redan nu på tanken av det. men det kommer bli så mycket bättre när det är gjort så det ska göras.
- plugga och göra mina två uppgifter till genusvetenskapen. undrar verkligen hur de kommer att bli för jag är så fruktansvärt långt bak men det är okej för allt löser ju sig alltid så det kommer väl även detta göra. eller hur?
- svara vänner på alla sociala medier och sms osv. jag vill inte. har blivit så anti. men det måste ju göras för annars är det ju något som är fel liksom och det är inte accepterat av personen på den andra sidan så det är bara att fortsätta och vara inne i spindelnätet som jag skapat själv och som jag nu bara måste fortsätta driva på.

det här blev ju text.
var så konfunderad över vad jag skulle skriva när första tangenten trycktes ner men tankarna löste ju det på egen hand.

same old story

är så trött på mig själv. alltså sådär fan-vad-jag-är-tråkig-måste-ändra-på-mig-själv typ av tråkig. sådär så att jag frågar mig själv hur någon i hela världen kan finna mig intressant eller ens vilja spendera tid med mig. sådär trött på mig själv att jag undrar varför jag finns på sociala medier över huvud taget. herregud. ta bort min instagram twitter facebook alltalltallt för vem bryr sig om mig överhuvudtaget inte ens jag gör det. ändrar framtidsplan ungefär varje kvart. står mellan:
att ta körkort inom en vecka o om jag inte gör det så får jag väl ta det i höst om jag bor hemma då. har liksom klarat 1 av 2 steg. godkänd på teorin, ska jag bara slänga bort det provet? får jag nog göra. tycker lite synd om mamma. inte ens jag som betalar det.
att när jag o johanna är på resande fot i europa så kommer vi hitta något revolutionerande vi vill göra. alternativt att vi bara hittar en stad vi trivs i, och lägenhet och jobb utefter det. och sen så bara stannar vi där.
bo i malmö i höst & plugga distanskurser o säsonga i alperna en HEL säsong. skaffa jobb både i malmö o i alperna då.
okej det är nog mina dilemman so far.
kapade en tråd som varit hängande i en vecka nu idag. mejlade och ska ej bo i en fyrabarnsfamilj i ett år. provade det i två veckor nu och skulle ha åkt tillbaka om tre dagar och fortsatt men det tog slut där, är så glad för att jag provade men det var ju inte riktigt nått för mig detdär. är inte riktigt i familjelivet i 18 års ålder. är förövrigt mer än någonsin osäker på ifall jag vill ha barn alls. men iallafall, eftersom den dörren stängdes så har jag hela kommande år ledig.
och för tillfället är jag i lisboa! lissabon för den icke internationella typen. med min kära vän truls och vi har haft fem asbra dagar och nu när vi kommer till de sista två så får jag ju såklart 40 graders feber. började störa mig på honom på allt han gjorde imorse o tänkte väl att vi nu har spenderat för mycket tid tillsammans men det va nog bara febern som spökade.
vet inte vad det är med mig själv, mitt destruktiva tänkande dvs, men det är väl när jag är svag fysiskt så blir jag svag mentalt och börjar tänka konstanta nedvärderande tankar om mig själv.
det får mig att undra om jag ens har utvecklats personligt äver huvud taget. ifall jag har kommit någonstans de senaste åren. behöver en terapeut.
och varför jag vill försvinna från sociala medier är för att jag vill ta bort all onödig tråkig meningslös info om mig själv. vill gå in i mig själv när jag får dessa tankar, avskärma mig från alla människor som inte är mina närmsta, närmsta. bara vara hemma. börja på grejer hemma. sluta festa. känner att jag lämnar ut mig själv för mycket när jag är överallt o träffar alla hit o dit i malmö osv, känner att jag är för genomskinlig. känner mig så jävla ocool och bara jättepatetisk när jag är sådär jävla extrovert.
vill börja leva i celibat o vara omöjlig att få, både fysiskt och psykiskt.

godjul

såklart livet går upp o ner var man än är i världen. bara för att man är i thailand, arbetsfri o har enklaste vardagen i världen kan tillvaron ändå kännas lite piss. nej, jag ska inte klaga, jag har det fetbra och jag är så jävla nöjd men det blir ju en typ av vardag överallt med sysslor o människor man trivs med o andra människor man blir fett lack på *hosthost* som man inte alls förstår sig på *inga namn nämnda*. såklart jag på ett sätt vill stanna kvar på ön jag känner är som ett andra hem, jag hade kunnat stanna kvar ett halvår till utan problem. men på ett annat sätt hade jag kunnat lämna det redan imorgon för att utforska resten av asien. skoja. imorgon är för nära. känns bra att det iallafall är några veckor kvar tills det händer.

och passande nog så va det julafton imorgon ja, jomen god jul då, här blir det skaldjur o krabbuffé.

hur jag går ner alla kilon jag gått upp

steg ett: det är okej att lämna kvar mat på tallriken. om jag är mätt så ÄR det okej att sluta äta.
steg två: sluta säga ja när den snälla diskaren på jobbet frågar om jag vill ha en pannacotta
steg tre: ät bara när jag verkligen är hungrig, och skilj på hungrig och sugen
steg fyra: träna. rör på mig. gör johannas kvällsövningar varje dag.

hemma.

så. okej. nytt hem. nytt land. ny vardag. nya gator. nya grannar. ny levnadsstandard. ny postadress. nytt jobb. nya vänner. nya nära vänner. nya lärdomar. ny självinsikt. ny kunskap. nytt mod. nya intressen. nytt tankesätt. nya skratt. nytt allt.
känslan av att vakna och göra precis exakt det man känner för utan invändningar.
idag vill jag titta på filmer/dokumentärer/serier/läsa fb-trådar/tvätta (varför har jag aldrig fått lära mig att tvätta är något av det enklaste som finns?)/laga god mat/ligga i sängen i timmar.
imorgon vill jag kanske vandra runt i hela stan/fika/lyssna på poddar/springa/rita/måla/skapa/läsa/skriva.
med mig varje dag har jag två personer som vill, tänker och tycker precis ungefär på pricken likadant.
så istället för att vakna en dag, känna att idag vill jag prata bort en hel dag i sängen/på en bänk/på ett fik/på ett köksgolv, men istället ha hela dagen färdigplanerad med saker jag antingen bara halvvill eller inte alls, så gör jag precis det jag vill göra. den känslan. älskar den känslan.
att jag med det nya jobbet tjänar mer än dubbelt så mycket än vad jag gjorde på mitt förra, att tiden på jobbet alltid går så ruskigt fort, att jag får gå hem med dricksen direkt i fickan efter varje dag gör att jag känner att denna delen av mitt liv är/kommer bli/har varit så bra. så jävla bra.

.

första tankar i skallen 00:40

ja men igår var ju bra. får mig att inse att jag inte går miste om ett skit och att jag...vad var fortsättningen?eller inser jag verkligen det eller är det bara att jag vill inse det men inte gör det egentligen och så kommer jag vara där ännu längre ner än...haha/nä/så får det inte va. så nu är det inte så.vill få mina ord att flyta lika bra som de som får deras ord att lägga sig så bra på tungan och som gör att varenda mening låter så genomtänkt men ändå så spontan/vill göra så mycket att jag blir både knäpp och förvirrad och får lite svindel. dvs yrsel. beror nog på att jag inte ätit riktig mat sen i onsdags (måndag idag).är så sinnessjukt sugen på en Stippesburgare att jag snart vill slita av mig halsen.inte omöjligt att jag minskar fyra kilo till ifall detta aldrig slutar. och jag vet ju inte hur livet kommer vara men ingenting håller mig tillbaka. ingenting. donkentjänstledig i 7 månader på det. minst."men du får vara försiktig det är så himla mycket droger där" "är det? ja men det är droger i hela världen" "ja men där skäms de inte för att visa det" "nä men välkommen till malmö pappa jag klarar nog mig där nere också". och så var det med det. vill till WOW. och jag ska till wow och så ska jag ju inte alls deeeeeeeeeeeeeeet. eller ska jag. nä ska nog ta mig fler smärtstillande nu. är både lat och rastlös, går det ihop?

titta nu blev det ju en hipsterphotoboothbild. kul när jag överraskar mig själv. klart jag inte ska sluta.

dör

EN SUPERFET TIMELAPSFILM

spola tillbaka tiden 43 år så jag kan ta mig hit.

dag för dag: borttagning av halsmandlar

glömmer i efterhand alltid bort hur ont jag verkligen haft när jag varit sjuk.

vill inte göra samma misstag denna gången, så jag uppdaterar varje dag om hur jag mått.

*klapp på axeln* så smart jag är.

2/8 - blev nedsövd. trodde det skulle vara så otroligt mycket skönare, som att flyga, jag var bara yr tappade kontrollen över mig själv. hatar att tappa kontrollen. roligare när jag vaknade, trodde jag sov i mitt tält på emmaboda, tittade upp, såg en person och frågade "vem är du??" och försökte komma upp ur båren för jag trodde att jag missat massa bra artister. skulle börja diskutera detta men insåg läget inom några sekunder när doktorn förklarade att allt hade gått jättebra. jag började skratta och sjuksköterskorna började skratta när jag berättade var jag trodde att jag var. kände mig så himla full och bäng. jag ville bara prata o prata o sova o läsa o inte alls dricka vattn eller äta hallonkräm. det blev jag dock tvingad till innan jag stack hem sex timmar efter jag vaknat upp. halsen kändes hyfsad, gör mer ont vid halsfluss. jag mådde bra och var så sugen på keso & hommus & ville äta det med ett ägg. enkel mat, tänkte jag. det bärjade bra men med tiden kändes det mer och mer som åt helvete. svalde vatten och det kändes som om det rispade upp hela halsen. då kop tårarna, o så grät jag o grät jag för det slutade inte göra ont i första taget. smärtan avtog och jag mådde bra igen. tog alvedon & dikoflenak innan jag somnade och så mådde jag bra hela kvällen och natten.

3/8 - vaknade 04.00 och har fortfarande inte sovit sen dess (klockan är nu 12.40), halsen gör inte märkbart ont så fort jag inte sväljer, pratar, dricker eller äter. har inte provat äta dock. dricker te med honung, drack en smoothie med en halv banan, 1 dl sojamjölk, 1 dl grädde, 2 msk oboy. tror nog det blir allt för idag för det va inte så jättekul att få ner. klarade det gjorde jag, men jag skippar det hellre. nu mår jag lika bra som igår bara att jag inte kan prata lika bra. jag kan röra mig och har fått bort packningen från emmaboda, tömt en tvättmaskin, varit på konsum, skickat CV:n till olika hotell i Bergen, tittat på film. Nä, nu ska jag sola.
okej vidare blir det snabbgenomgång.....
4/8 - mådde bra om jag inte drack eller åt. skulle på myskväll hos carl johan, slutade med en nykter utgång. mådde bra och åt glass påvägen hem till vendela.
5/8 - vaknade hos vendela, fikade med Gabi. väl under fikan inser jag att jag inte ätit på några dagar och levt vidare som vanligt ändå. resulterade i yrsel. på eftermiddagen åt jag soppa och negerbollar. låg i sängen resten av dagen
6/8 - hade ont på morgonen. gick över på eftermiddagen, fikade med Amanda och pratade därmed nästan konstant i två timmar, inte ens te hjälpte för att det onda skulle gå bort, och på bussen hem hade jag så ont att tänderna och tingan värkte. spänningar i tinningarna osv. resten av kvällen var jag i sängen
och somnade för natten. kring halv fem tiden var halvvaken ett tag, insåg att jag var tvungen att svälja väldigt mycket och att det aldrig slutade komma vätska. vätskan kändes inte som saliv. gick till badrummet o hängde mig över vasken och ut kom blod. och blod och blod och blod. spottade ut det, hostade ut det och klöktes ut det tillslut. blev yr, fick sätta mig. och så körde vi till sjukhuset halvvägs vände vi för att det upphörde men hade fortfarande svinigt ont i halsen.
7/8 - somnade vid halv sju (egentligen den 6/8) men vaknade med en ännu värre värk. den värken har hållt i sig tills nu, och nu är det natt. inte ens te har hjälpt i den untrsträckning som innan. hönsbuljongen funkade i 10 min kanske, åt en twister efter som gav en sån värk att jag grät. teet efter lugnade ner det. förstår inte alls de som ska säga att man ska äta glass, dvs alla jag pratar med, gör smärtan bara värre. kört nedräkning hela dagen tills nästa gång jag får ta smärtstillande. åt quinoa med nån sås och fisk som var lätt att få i mig faktiskt. tuggade länge, och åt inte mycket. men det är det första "matiga" jag ätit.
8/8 - okej. jävligt mycket har hänt sen sist. efter att jag skrev det så nån timme senare skulle jag sova, vid två kom den första blodattacken. den la sig och jag försökte sova, det kom en andra, vid fyra, den höll i sig ett tag. men bara spott och harklingar och tunt blod. en tredje kom vid halv sju och den slutade i princip aldrig. förrän vid nio, halv tio. på den tiden hann jag spotta upp stora massor koagulerat blod. som fastnade i trådar på tungan, i gommen, mellan tänderna. så vidrigt. och jag kände liksom hela tiden en stor boll i halsen, som jag tänkte bara var någon känsla efter operationen. men så spydde jag tillslut. kräktes. och det enda som kom var blod. koagulerat blod. och såklart vanligt blod. och den klumpen lossnade i halsen. det var lite av en befrielse för ett tag, det slutade ju aldrig blöda. och så spydde jag en gång till när vi hade kommit till vårdcentralen vid åtta. åkte in till öron- näsa- halsmottagningen o när jag och pappa stigit ur hissen känner jag tryck på öronen. sånt flygplans-tryck. och så var jag såklart jätteyr och hela köret. satte mig på huk och tänkte att jag skulle svimma. har aldrig gjort det så på nått sätt tänkte jag, äh klart jag inte kommer det men det känns liksom som det, och så bar pappa i princip mig till receptionen. jag kastade mig på första stol jag såg, kommer ihåg att jag vred och vred mig och kunde aldrig sitta still och bara tänkte "herregud vad dåligt jag mår närfan slutar detta". i nästa stund har en människa tag i mitt huvud och det är fem personer runt mig och de vill att jag ska lägga mig på en bår. jag svimmade. och i efterhand fick jag höra att det var en väldigt vidrig syn. ögonen var liksom ögonvitorna och jag bara hängde i stolen. receptionisterna blev totalskärrade, i vilket fall, jag kom upp på båren efter att jag trott att jag låg och sov hemma. var borta i en halv minut. de förde in mig till ett rum, två läkare kollade på mig. babblades en himla massa. ställdes massa frågor. de skulle sticka in två kanyler i varsin arm och ta massa blodtester. det var lättare sagt än gjort. gjorde omtagningar, fick tillkalla en från operationsavdelningen efter att inte hitta något jäkla blodkärl. tillslut hamnade en i handen och en i armen. blodtester togs genom nålar i handen och foten och satan vad det gör ont när de går in i kapillärerna. men där var jag iallafall. fick dropp tillslut. klockan var 11 på morgonen men kändes som 5 på eftermiddagen. då kom sjuksköterskorna in och log och sa "oj! du ser ju mycket piggare ut nu, nu har du ju färg i ansiktet och allt". ja. så fick jag ett rum. och där låg jag. och fick dropp. och alvedon via kanyl. och allt genom dem för ingenting fick gå in i munnen för jag skulle fasta ifall jag behövde opereras igen. det skulle jag behöva ifall jag började blöda igen för jag hade för lågt hb-värde för att låta det självläka. då hade jag liksom kunnat tappa FÖR mycket blod. innan operationen låg mitt värde på 129, precis just nu ligger det på ca 90. när de kollade det när jag kom in låg det på 88.
9/8 - så jag har blivit ompysslad, låtit tiden gå och så fick jag åka hem igåreftermiddag på permission. tänker bara på gamla människor när jag hör ordet permission. och hemma fick jag prova äta, men ingen varm mat för det ökar tydligen blodflödet. kanske en av anledningarna till att det gick åt helvete, jag älskade varm mat för det tog bort smärtan. och sen åt jag Diklofenak var åttonde timme i en vecka. smärtstillande. som tydligen är blodförtunnande. något som de inte berättade om då, men som jag nu fått sluta gå på. bra att de inte berättade det liksom. menmen. jag åkte hem, åt mat, gjorde så ont efter att jag bölade. det gick över och jag orkade inte prova äta igen.
10/8 - natten gick och jag vaknade utan blod i munnen, fem i halv åtta, och halv åtta skulle vi vara på sjukhuset för att ta nya prover. så där var jag. åt sjukhusfrukost som gjorde ont. och det kändes konstigt att äta riktig mat. en macka. det är något nytt liksom. har gått ner fem kilo. men så där var jag, tog blodprov som förvånansvärt gick på ett stick. väntade på svaren. läkaren kom och sa att de hade höjts pyyyyttttteeelite så att jag ska ta det lugnt, inte överanstränga mig de närmaste veckorna och äta massa järn och järntabletter. sen fick jag åka hem! och nu har jag varit hemma sen dess!!! legat i sängen, såklart, kollat Walk The Line (svinbra), laddat ner en kaloriräknarapp och kommit fram till att jag lika gärna kan gå ner mer nu när jag väl börjat. så nu ska jag börja räknaräknaräkna. får se hur länge det håller. än en gång blivit påmind om hur mycket jag älskar min pappa. försökt tömma disken men bara efter en fjärdedel fick jag suddig syn och blev yr och jättehög puls. förstår varför jag måste vila. och nu ligger jag här och skriver, klockan är 20:46 och jag har bara tagit alvedon EN gång. alltid tagit det var sjätte timme fram tills idag sen operationen. ätit pannkakor UTAN att det gjort ont efteråt och det gör inte ont nu heller. känns som att det är påväg att börja bli bra igen.
det var liksom på tiden.

eeeehhhm

ska nog sluta med photoboothbilder ja.

it's all good in tha hood

titta upp och såhär ser jag ut inombords för att jag är hemma från emmaboda och därmed är en av de bästa veckorna på året över. barcelona 2.0 är ju över det med, fråga mig inte hur det kunde bli två resor till samma stad med mindre än en månads mellanrum utan att ha någon koppling till den tidigare. nu känns det dock som om jag bott där eftersom jag upplevde den med personer som gjorde just det och att jag har alla möjliga kopplingar till staden. vill tillbaka. fast inte så mycket så att jag verkligen vill det egentligen. för då hade jag ju kunnat göra det, för vad stoppar mig egentligen? vill dock tillbaka för att sova med mitt lilla gosedjur. saknar att sova med honom, aldrig saknat det alls så mycket med någon annan innan, men ingen har varit så mysig på helt rätt sätt heller så det är inte så konstigt fastän jag ändå lite tycker att det är just det. konstigt alltså.

men i vilket fall så ser jag ut som ovan på insidan. litegranna. men utvändigt ler jag för jag är så in i helvetes jävla nöjd med livet. känslan av att kunna göra vadfan jag vill och att jag hittills har gjort just det är så fantastisk. för tillfället letar jag både lägenhet och jobb och flyttar till ett annat land och tjänar cashcashcash och det är precis exakt det jag vill göra för tillfället och vet ni vad? jag kan ju göra det. ingenting i hela världen stoppar mig.

lite tankar och sånt

en sak jag funderat över. en tanke av de få som jag får upp i det lilla huvudet.det är att jag blir jävligt irriterad, frustrerad och okontrollerad när det pratas om feminism. eller rättare sagt: när folk förespråkar antifeminism. då går jag igång. det är inte så att jag ser mig som en "extrem"feminism på något sätt men har mer och mer insett att jag nog är det litegranna. det är inte så att jag en dag bestämde mig när jag läste på wikipedia förklaringen till feminism att BAM nu ska jag bli feminist, utan det är mer att mina tankar och åsikter och mycket jag står för finns det tydligen ett ord för. och just det ordet råkar vara feminism.och nästan ännu värre än antifeminister (nu säger jag verkligen bara nästan) är personer som påstår såg vara feminister, men sen förespråkar för helt annat. sådana personer finns i min omgivning, och det gör mig så ledsen och irriterad att inse att de är så blåögda att bara för att de tycker att betydelsen av ett ord låter bra, så tror de att de står för det. detta märker jag när vi har diskussioner och när det flikas in meningar som står för annat än feminism, såsom när de förespråkar (väldigt indirekt, och det är en väldigt grov tolkning jag gör nu) att män är bättre än kvinnor, män är lättare att umgås med än kvinnor och att vara "tjejig" är någonting dåligt. då är det ju uppenbart att de inte är feminister. det de säger är inte uppenbart, eftersom de själva inte märker vad de säger och hur motsägelsefullt det är, så visar det ju på att det självklart inte är uppenbart, men jag märker det i vilket fall. så även om jag tidigare tänkte att jag inte har tillräckligt mycket konkreta åsikter och kunskap i själva ämnet kallat feminism, så har jag iallafall insikten att märka när andra säger emot sig själva om vad de påstå sig stå för. jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer gå emot det jag påstår säga att jag står för. oavsett vad det gäller. klockan är 01.37 så med dessa glada och säkerligen obegripliga tankar säger jag godnatt

utan tröja, med tröja

jag har skabb och känner mig så fruktansvärt äcklig. tog bilderna i hopp om att känna mig mindre vidrig, är insmord med en tub skabbkräm och om prick 18 timmar är jag skabbfri.

blev förövrigt precis förfrågad av en människa jag inte träffat på några år ifall jag visste något om var/av vem man kunde fixa gräs här i malmö stad. frågar mig av alla på hela hans facebookchatt. jag verkar tydligen "fritänkande" enligt honom. jaha. vet inte hur jag ska ta den riktigt.

filosoferar

ligger här i sängen. som jag alltid gör nuförtiden. och kom på mig själv med att inte ha rört en droppe alkohol på jättelänge. och så tänker jag, äh, tänker jag ja men det var säkert typ iförrigår. men det var det inte!!!!!!! tydligen sex dagar sen, känner mig som en ny människa. renad. 

detta kan jag ju fira med en öl imorgon. eller inte. eller kanske. eller jag vet inte. eller spelar roll.

ifall jag dör så lever jag fortfarande

så. nu ska vi lista alla ställen jag för tillfället finns på i cybervärlden.
mest för dig nina så att du vet vilka konton du ska radera om jag väl dör.
du får lösenorden till de resterande som du inte kan när vi ses igen.
vilket iofs är en halv evighet bara det (dvs tre veckor).

victoria_vl@hotmail.com
victoriavl27@gmail.com (bloggen)
mitt instagramkonto
https://www.facebook.com/
http://twitter.com/victoriavvl
http://vimeo.com/victoriavl

var det något meeeeeeeeerrrrrrrrr kanske? kanske. kanske inte.

så vad säger man nu då

vet inte hur jag ska börja nu när jag inte har skrivit på så himlans länge...

tänkte jag skriva. trodde inte jag hade skrivit sen typ innan jag stack till barca men det var falskt alarm.

MEN mycket har hänt sen dess. shit. tiden går så långsamt.

så nu listar vi upp vad som hänt (älskar listor):

- hultsfred hände. och det var så himla bra. precis så bra som festivaler oftast är ifall de är bra.

där tog listan lite stopp. kommer inte på mer. ser på kalendern på datorn och får inte ihop vad jag gjort mellan måndag och torsdag.

känns som om hultsfred var för en månad sen men jag kommer inte ihåg vad jag gjort där emellan. suck.

JO! jag var full i onsdags iallafall. tydligen jättefull. det kommer jag inte ens ihåg att jag var. 

tyckte inte själv att det var så farligt. förrän jag fick höra grejer som jag inte ens hade en aning om att jag hade gjort. på en kväll där jag trodde att jag var hyfsat nykter.

med det sagt så vill jag klargöra för mig själv att jag ska sluta dricka så mycket. 

helst sluta dricka helt på ett tag.

så ska vi se hur det går.

det började bra igår i vilket fall, på midsommarafton, helgen där alla svenskar dricker som mest och jag tog det lugnt *klapp på axeln*

jag var i en stuga i småland. så himla mycket svensk midsommar över det och det var så himla underbart. om man räknar bort alla knotter. men det var inte så lätt att göra när det var 3583095803 som surrade runt en hela tiden i typ åtta timmar. jag undrar vad som händer med dem under resten av dygnet. dör dem? och sen återuppstår när det är eftermiddag igen?

det var grymt i vilket fall. jag var trött så jag gick och la mig redan vid fyra, andra höll på till sju på morgonen. hade jag nog också gjort ifall jag hade sovit ut på torsdagsnatten. men nu gjorde jag inte det heller. så då får jag skylla mig själv.

SÅ med det säger jag hej till bloggen igen. hejhej.

vad händer nu då

ligger i sängen. tänker att det är jättedumt att jag älskar att ligga här så himla mycket. tänk så ligger jag bort hela mitt liv här. det är ju möjligt nu, nu när jag är fri för den resterande delen av mitt liv. och så tänker jag på vad jag annars ska göra istället för att spendera livet i sängen. och så kommer jag inte på någonting. ta tag i dig själv victoria, ryck upp dig, nu.
fast jag har halsfluss så det är ändå okej för tillfället!!!!!

ball som fan

kul att jag precis fick reda på att det inte finns en enda bild efter 22:30 från min student, a.k.a en av de bästa dagarna i mitt liv, när de sista gästerna gick klockan 07.00 från min studentfest. verkligen svinball, och ännu ballare är att de bilderna som väl blev tagna suger så mycket att de inte ens är roliga att kolla på.
men jag är glad ändå. för jag har tagit STUDENTEN. trots att jag inte har det dokumenterat. tack för det min kära familj.

tillägg:

varför är det något i livet som ALLTID ligger och stör? livet ääääärrrr egentligen bäst just nu men trots det stämmer det inte fullt ut. när en av ens närmsta vänner inte alls är som hon ska och hon går bakom ryggen på en och att det är som om någon försöker hugga isönder ett rep som tidigare var helt oförstörbart men som nu är så skört att det skulle kunna vara påväg att brytas och kanske aldrig mer lagas igen är livet inte alls lika fulländat som man skulle vilja att det var. nu är vänskapen igenom halva repet och jag vet inte om jag orkar stoppa det. senare, när jag tar tag i resten av livet, men inte nu bara. jag vill ha lite mer tid för att kunna ha ett leende på läpparna, glädjetårar istället för sorgsna tårar.