här är jag igen

3:e dagen sängliggandes och jag vill bara kunna springa härifrån. ut ut och långt bort vill jag kunna springa. men det går ju inte. jag är fast här.
det kanske inte gör så mycket.
för jag mår bra. jag mår jättebra. egentligen. om jag tänker bort det jävla knät som har förstört så mycket men som ändå har fört med sig så mycket gott. var hade jag varit annars? har ingen aning. men det är lugnt att jag inte vet för jag är nöjd. nöjd med det jag har och hur det har blivit och hur det kommer att bli. är tacksam och glad. alltid. det syns inte på mig va? nej. men det är jag. det behöver liksom inte alltid synas. det är okej. men jag ska bli bättre på kommunikation, jag lovar pappa jag lovar och jag ska visa mer tacksamhet för det gör jag inte och det är nog det värsta. vet ni ens att jag är tacksam över huvud taget? jag vet inte om ni vet det men jag ska försöka bli bättre på det. jag lovar.
det enda jobbiga i livet just nu:
- skriva ett brev till pappa från botten av mitt hjärta men har inte ens börjat. ska börja snart. inte än. har inte reflekterat så mycket över hur jag egentligen känner för det är ju lättare att förtränga. det jobbigaste är ju att läsa upp det. gråter redan nu på tanken av det. men det kommer bli så mycket bättre när det är gjort så det ska göras.
- plugga och göra mina två uppgifter till genusvetenskapen. undrar verkligen hur de kommer att bli för jag är så fruktansvärt långt bak men det är okej för allt löser ju sig alltid så det kommer väl även detta göra. eller hur?
- svara vänner på alla sociala medier och sms osv. jag vill inte. har blivit så anti. men det måste ju göras för annars är det ju något som är fel liksom och det är inte accepterat av personen på den andra sidan så det är bara att fortsätta och vara inne i spindelnätet som jag skapat själv och som jag nu bara måste fortsätta driva på.

det här blev ju text.
var så konfunderad över vad jag skulle skriva när första tangenten trycktes ner men tankarna löste ju det på egen hand.